lördag 30 juni 2012

Om patriotism och NATOs inflytande över sina krigare i Syrien

På den här bloggen har vi flera gånger skrivit att de som strider under namnet Free Syrian Army och Local Coordination Committées är en del av NATOs krigsansträngning och att det är viktigt att lyfta fram att NATO för krig i Syrien genom ombud precis som USA, Storbritannien m.fl. länder gjorde i Afghanistan på 70-80-talet. Men det betyder inte att NATO har ABSOLUT kontroll utvecklingen.

De som hävdar att det pågår en "revolution" i Syrien försöker spela på svårigheten att skapa sig en bild av exakt vad som händer i Syrien och att de "nog kan finnas", "progressiva krafter". Hittills finns det dock inget som tyder på att det finns väpnade grupper som inte är islamister eller andra NATO-allierade. Även om det fanns det så vore det mycket allvarligt att genomföra anfall mot syriska trupper i det här läget.


I ett läge där man står mitt uppe i ett imperialistiskt anfall måste man ena så många som möjligt mot angriparna och lämna sina åsiktsskillnader i inrikespolitiska frågor åt sidan. Vad innebär det politiskt att i detta läge att föra krig mot Syriens regering? För att göra frågan mer begriplig så kan man jämföra med vad det skulle innebära politiskt att angripa de norska styrkorna i april 1940 när Tyskland anföll Norge. Då kommer argumentet upp att "det inte är samma situation". Det är sant två situationer aldrig är exakt lika men vad de gäller frågan om hur man agerar i en situation av pågående imperialistiskt anfallskrig är jämförelsen helt relevant. 


Ali Malla i Stödkommittén för demokrati i Syrien ger uttryck åt denna mycket viktiga fråga för krigsmotståndet:


 "Syriens fiender vill underblåsa religiösa motsättningar. De vill ha ett inbördeskrig. Vi ska inte gå i den fällan. Konflikten står mellan patriotism (wataniyya) och förräderi (khiyana) inte mellan sunniter och shiiter eller mellan muslimer och kristna. Vi är alla syrier."

Syrien är omringat av USAs militärbaser, Turkiet och andra NATO-länder laddar vid gränsen, USA har förankrat hangarfartyg utanför Syriens kust, USAs allierade talar öppet om anfallskrig och om hur mycket vapen och pengar de skickar till de väpnade grupperna. Att i det läget börja tala om "revolution" i Syrien är ett slugt försök att försöka rättfärdiga NATOs krig genom ombud i Syrien.

Att lyfta frågan om NATOs PÅGÅENDE KRIG I SYRIEN är ett politiskt ställningstagande. Visst kan man välja att lyfta fram den aspekten att NATO inte har absolut kontroll eller så kan man lyfta fram att NATO har sett till att "stora delar av gerillan har därtill på sistone fått tillgång till mer och tyngre vapen – samt pengar att köpa dem för. .. Pengarna används på i huvudsak tre sätt: 1/ att betala löner för avhoppade soldater och officerare, 2/ att förse gerillagrupper med kontanter för att köpa vapen på svarta marknaden och från mindre nogräknade syriska militärer, 3/ att leverera tyngre infanterivapen (granatkastare, raketgevär, fordonsminor, tunga kulsprutor) från givarländernas egna militära förråd och föra in dessa i hemlighet över gränserna från Turkiet, Libanon, Jordanien och Irak." (ur Per Jönssons text nedan)

De krigare i Syrien som är avlönade av NATO, är de inte NATOs trupper? Hur definierar man annars vilken sida de strider på?

För att bli bättre på att argumentera i frågan måste vi försöka få en bättre bild av läget. Kanske kan Per Jönsson på utrikespolitiska institutet bidra till det. 

http://www.ui.se/blog/uibloggen/2012/6/28/syrien--krig-pa-alla-fronter.aspx
"Under det första året var de splittrade och illa utrustade rebellerna ingen match för Assadregimens hårt disciplinerade militärmakt. Men sedan mitten av april har den väpnade oppositionen markant ökat sin slagkraft och på flera ställen i landet mer eller mindre upphävt statsmaktens våldsmonopol. Ironiskt nog inleddes denna militära upptrappning ungefär samtidigt med att den så kallade Kofi Annan-planens eldupphör på båda sidor trädde – eller snarare var tänkt att träda – i kraft.

Det beror inte minst på att olika gerillagrupper – fast långtifrån alla – har lyckats samordna sina krafter inom ett antal militära råd (majlis askeri) på lokal och regional nivå. I den färska rapporten ”Syria’s Maturing Insurgency” från Washingtonbaserade Institute for the Study of War visar veteranofficeren från Irak och Afghanistan Joseph Holliday hur denna organisatoriska kraftsamling har förvandlat spridda bykrigare, klanmiliser och avhoppade soldater till en tämligen effektiv militär gerillarörelse som dagligen förmår hota och skada regeringssidans ställningar. Och då handlar det knappast alls om någon styrning från de Turkietbaserade exilorganisationerna Syriska nationalrådet (SNC) eller Fria syriska armén (FSA). Nej, de regionala militärråden opererar på egen hand, beväpnar sig varhelst de kommer åt och väljer själva tidpunkt och plats för sina militära tillslag, även om flera av dem har valt att beteckna sig som FSA-enheter. De sinsemellan och inbördes starkt oeniga exilledarna för SNC och FSA är enligt Holliday klart överskattade av omvärlden och orsakar numera mest irritation och förakt bland syriska oppositionella av alla de slag.

Åtminstone stora delar av gerillan har därtill på sistone fått tillgång till mer och tyngre vapen – samt pengar att köpa dem för. Ungefär samtidigt med att 70-nationersgruppen ”Syriens vänner” (däribland Sverige) möttes i Istanbul den 1 april beslöt nämligen oljerika Saudiarabien, Qatar och Förenade arabemiraten att stödja den syriska oppositionen med flera hundra miljoner dollar, även för militära syften. Pengarna används på i huvudsak tre sätt: 1/ att betala löner för avhoppade soldater och officerare, 2/ att förse gerillagrupper med kontanter för att köpa vapen på svarta marknaden och från mindre nogräknade syriska militärer, 3/ att leverera tyngre infanterivapen (granatkastare, raketgevär, fordonsminor, tunga kulsprutor) från givarländernas egna militära förråd och föra in dessa i hemlighet över gränserna från Turkiet, Libanon, Jordanien och Irak.
Här spelar framför allt Turkiet en avgörande roll som mellanhand. Enligt saudiska och turkiska diplomatkällor har sedan mitten av maj en särskild operationscentral i Istanbul samordnat vapenförsändelser (med turkiska lastbilar) från syriska flyktingläger i Turkiet till gerillaförband inne i Syrien. ... Ett annat slags utsortering av mottagare sker genom att saudiska vapengåvor huvudsakligen ges till gerillagrupper med koppling till syriska Muslimska brödraskapet, vilket har lett till att sekulära motståndskrafter inte får något alls av de nya vapen- och penningförsändelserna."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar